Med tunnan i Kongo
15 av kamrat-föreningens medlemmar samlades den 23 november i klubbrummet för att ta del av Karl Olof Edmans berättelse om sin tid som flygtekniker i det svenska F22 förbandet som sattes in i Kongo under Kongokrisen 1960-1963.

C-O rubrik på berättelsen var med ”Tunnan i Kongo”.
För att friska upp deltagarnas historiska minne inledde C-O med en kort redogörelse för orsaken till konflikten i Kongo som fick FN att skicka trupp dit hösten 1960.
Patrice Lumumba styrde den centrala regeringen i landet mot utbrytarprovinsen Katanga med Moise Thombe som ledare. Katanga var en rik provins på guld och diamanter som Katangas ledare Moise Thombe inte ville dela med resten av Kongo.

FN hade bett ett antal länder att bidra med trupp och flyg. Inledningsvis var Sverige rätt avvaktande men efter att FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld blev nedskjuten över Kongo så ändrades den svenska inställningen till att delta med flyg i FN missionen i Kongo. Även Indien och Etiopien hade fått förfrågan om att sända flyg till Kongo.

Sverige valde att skicka 5 st. J29B som var på väg ut ur krigsorganisationen då Sverige höll på att ombeväpna till J35 Draken.
C-O som precis muckat från F21 och skulle börja som hjälptekniker skickade in en ansökan till FN uppdraget i Kongo.  Beslutsvägarna var korta som följande beskrivning av händelseförloppet ger;
- 18/9 Hammarsköld skjuts ned över Kongo
- 20/9 C-O postade ansökan till att delta i Kongo
- 23/9 Telefon samtal från F21 till C-O som sa att Edman skulle till Kongo
- 25/9 Utrustar på F21 för uppdraget
- 26/9 Flyger till F8 för vidare färd mot Kongo
- 28/9 Ombaserar markpersonal till Kongo
- 30/9 J29B påbörjar färden mot Kongo
Markpersonal i två amerikanska C-130 och de flygande enheter hoppade sen bock på sin väg från Sverige ned till Kongo. Färden gick via F10-Tyskland-Italien-Grekland-Libyen-Egypten-Etiopien-Sudan-Kongo.

När man flög in över Kongo flög C-130 lågt för att visa hur landet såg ut för passagerarna. De blev då träffade av finkalibrig eld som slog ut en av motorerna men man landade lyckat i Leopoldville den 4/10.

4 dagar senare så ombaserade F22 till sin hemmabas där det vidtogs åtgärder såsom spridning av J29 och materiel i flygplanvärn som byggdes. Förhållandena var i många fall rätt primitiva. Man tvingades att åka en mil för att hämta flygbränsle men det fanns inga riktiga tankbilar utan man byggde med hjälp av två tankar för C-130 upp en tanklastbil.

F22 var nu etablerat och bestod av 24 flygtekniker och 6 piloter som alla var flygingenjörer då fältflygarna hemma i Sverige inte kunde undvaras för detta uppdrag. I F22 förbandet ingick också en radaranläggning - PS-41.


Redan på denna tid var svenska flygvapnet resurssnålt. Indien som deltog i insatsen hade 5 st. Canberra (bombplan) men där krävdes det en insats av 100 st. på marken för att hålla dem i luften.

Uppgiften för flygstyrkan var inledningsvis patrulluppdrag längs gränsen till provinsen Katanga. Katangas flyg bestod av 3 st. Fuga Magister. Några regelrätta luftstrider mellan Katangas Fuga Magister och de svenska J 29 förekom inte. 

C-O berättade om många otäcka incidenter mellan FN personal och den inhemska nationella armen, ANC, och utbrytardelen Katangas arme som kunde gått riktigt illa. Bland annat dödades 13 italienska piloter då de landa på en av flygbaserna där ett basområde för ANC fanns.

Den 5/11 ombaserade F22 till Kaminabasen och blev direkt insatta i anfall på två ställen i Katanga nämligen mot Kolwezi och Jadotvill. Man flög 4 pass om dagen med 4 fpl i 14 dagar mot mål i Katanga. Det gick åt mycket ammunition men då det Indiska bombplanet Canberra hade samma akan som J29 så lånades det ammunition av Indierna som hade gott om ammunition.

J 29 uppdrag övergick från patrulluppdrag till rena attackuppdrag. Med attackraketer och akan så anfölls markmål. Under 70 stridsuppdrag så avlossades 127 raketer där alla briserade i målen samt 17072 akanskott.

Fick det svenska flyget några förluster?

J29 landade med kulhål i vingar flygplankropp och huv som teknikerna fick åtgärda på plats.
1 flygtekniker dog då han medföljde ett annat plan som kraschade. Dock så hade den svenska bataljonen på plats större förluster. 16 svenskar miste livet i striderna med under FN insatsen i Kongo.

I st. J29 gick förlorad fast inte i strid. F22 blev inspekterade av generalmajor Peyron. Då Öv. Lampell och generalmajoren skulle genomföra en flygning över närområdet uppstod dåligt väder vilket omöjliggjorde landning. General Peyron försökte landa men missade banan och plöjde ned i marken vid sidan om och en J29 blev satt ur flygande skick.

Hösten 1962 ökade intensiteten i krigföringen. F22 begärde förstärkning och erhöll 2 S29 samt ytterligare 4 st J29B. Etiopiska flygplanen flög inte mycket och då ett av flygplanen försvann så åkte de andra 4 planen tillbaka till Etiopien. Samtidigt så tog även Indien hem sina flygplan.

F22 var det enda utländska jaktflygförband från december 62 till feb/mars 63 under en väldigt hektisk period med mycket stridigheter mellan de olika kontrahenterna.

Kamratföreningen tackade C-O för en mycket intressant berättelse. Kvällen avslutade under livliga diskussioner bland deltagarna under intagande av en lättare förtäring.
Hans Hansson
Ordförande

Vi fick ett underbart liv tillsammans - trots tragedin



Text:  Sif Westberg
Foto:  Privat

Det var som på film: När den unge mannen för första gången fick syn på sitt livs kärlek stöp han i backen. De skulle leva ett lyckligt liv tillsammans – men det var nära att allt hade fått ett tragiskt slut redan innan det hunnit börja.
Solen strålade från himlen den där tisdagen i augusti, då Berith steg in i butiken i Halmstad, där hon sett en alldeles underbar klänning i skyltfönstret. Året var 1953 och det skulle vara smal midja och vidd i kjolen.
– Det var en speciell dag, den 19 augusti 1953. Jag hade mött artisterna Lasse Lönndahl och Kjerstin Dellert på stranden när jag var ute på mitt dagliga träningspass. Håret hade jag i flätor och Lasse Lönndahl stoppade mig och sa att han tyckte jag skulle komma till Folkparken på kvällen där de båda skulle sjunga.
”Sitt på första bänkraden, så ska jag sjunga för dig”. Ja, det var ju bara att gå och köpa en ny sommarklänning!
– När jag provat klänningen så bad jag biträdet i affären att packa ner min gamla klänning i kartongen. Och så gick jag ut i min nya fina klänning.
Samtidigt som Berith kom ut från butiken kom den nyanlände fältflygaren Dag från Malmö cyklande genom Halmstad. Han var på väg mot F14, där han skulle tjänstgöra. Det var första dagen i Halmstad och nu föll hans blick på den vackra unga kvinnan i den sommarblommiga klänningen. För en sekund tappade han koncentrationen – och föll pladask i backen.
– Jag skulle just stiga upp i min buss när han körde omkull så jag märkte ingenting, minns Berith. Dag uppfattade dock bussens nummer.
Berith satte sig tillrätta på den galonklädda sitsen i bussen och skulle snart vara hemma, där modern väntade.
– Mamma tyckte jag var så fin i min nya klänning att hon tog fram lådkameran och bad mig posera. Så kom den här bilden till!
Vad den 19-åriga Berith inte visste var att hon denna kväll skulle möta sitt livs kärlek.
– När mamma knäppt igen läderfodralet kring kameran tittade hon på mig och sa: ”Du måste gå till Folkparken ikväll, nu när du är så fin!”.
– Så jag gjorde det. Och jag satte mig på första bänk som Lasse Lönndahl sagt att jag skulle.
Och svärmorsdrömmen vid den här tiden, Lasse Lönndahl, avslutade sin sång ”Jag vill ha en flicka med flätor” med att överräcka en ros till Berith nere i publiken.
Vad hon inte visste då var att ett par mörka ögon följde artisten, hans ros och – där satt hon, flickan i den vackra klänningen! Skulle det vara kört nu för honom med Lasse Lönndahl som uppvaktande kavaljer?
Dag, som den unge flygaren hette, hade i fallet förstört sina byxor som just hämtats ut från ”markan” och hur skulle han nu förklara detta? Ja, det var bara att säga som det var. Han slapp betala extra för nya byxor…
Berit återvänder i minnet till Folkets Park den där livsavgörande dagen i livet:
– När Dag upptäckte mig längst fram i publiken och Lars Lönndahl överräckt sin ros till mig kom han fram för att bjuda upp mig till första dansen. Men en annan ung man hann före och han fick vänta på sin tur. Så andra dansen gjorde han ett nytt försök och sen släppte han liksom inte taget…
– Jag hade hoppats få dansa med olika kavaljerer den där dagen, precis som vi brukade, väninnorna och jag. Men Dag ville inte släppa taget om Berith. Det var en varm dag och i dansens virvlar bytte de några ord om värmen. 
– Dag sa att han var van vid värme. Så jag tänkte att han nog var bagare. Till mötet mellan de två unga som dansat så länge dagen före kom Dag klädd i uniform. Berith tittade bort. Hon väntade ju på en civilklädd man, förmodligen bagare.
– När han gav sig tillkänna så reagerade jag lite grand på att han var militär. Vi flickor var lite försiktiga att visa oss med militärer. I en stad med två regementen, I 16 och F 14, kunde en flicka på den här tiden få dåligt rykte om man visade sig tillsammans med militärer.
– Men han blev den första och enda pojkvän jag kom att presentera hemma. Mamma blev verkligen förtjust i honom, trots att han var militär. Då ska man veta att vi var hårt hållna hemma, mina syskon och jag.

Vi var lyckliga med varandra från första dagen, säger Berith. Men olyckan som tog fyra av hans vänners liv nämnde han aldrig med ett ord. Det var ett sår som aldrig läkte. Vi var lyckliga med varandra från första dagen, säger Berith. Men olyckan som tog fyra av hans vänners liv nämnde han aldrig med ett ord. Det var ett sår som aldrig läkte.


– Och vi förlovade oss redan på nyårsaftonen! Jag hade följt med honom till Malmö, hans hemstad. Vi köpte ringar och sedan utbröt full snöstorm. På kvällen tog vi oss till Amiralen i Malmö Folkets Park, där det var dans och festligheter. Och så dansade vi igen!
Bröllopet stod tre år senare, Berith och Dag var nu 23 respektive 25 år gamla. Men först skulle det ”lysa” för paret, som alltid före en vigsel vid den här tiden. Första, andra och tredje lysningssöndagen. Den första firades av tradition hos blivande brudens föräldrar, den andra hos brudgummens och den tredje i kyrkan. Hade ingen lagt något hinder för äktenskapet under dessa tre veckor var allt klart för vigsel.
Problem uppstod dock när första lysningen skulle firas i Berits föräldrahem i Halmstad. Den blivande brudgummen hade beordrats att delta i en manöver tillsammans med andra förband som övat tillsammans under veckan. Dag accepterade detta och Berith och familjerna skulle ta emot gästerna tillsammans hemma utan blivande brudgum.
– Vi hade annonserat i tidningen att lysningskaffet var klockan 12 till 16 och mamma och jag hade dukat inför detta. Plötsligt ser jag Dag komma gående mot ytterdörren klockan åtta.
Han kom in, tog av sig ytterkläderna och såg ledsen ut.
– Nu förlorade jag de 150 kronor som vi så väl behövt!
Hans befälhavare hade stoppat honom från att flyga eftersom Dag var alltför förkyld den där morgonen. Man skulle vara helt frisk för att få delta vid flygningen av jetplanen. Så det var bara att lomma hem igen för den unge piloten. Men Berith skulle nu få vara med sin blivande make under lysningskaffet.
Berith och Dag och hennes mamma skulle dricka 11-kaffe när Dag plötsligt såg flera höga befäl komma mot huset.
– Jag stod vid spisen och hällde upp kaffet när jag såg Dag resa på sig och rusa ut. 
– De hade först besökt en granne till oss, en ung kvinna som väntade barn med en pilot, en vän till Dag.
Alla fyra dog.
En bonde hade hört smällar och sett rök över området. De fyra flygarna hade kört rakt in i det 188 meter höga berget vid Kullen i en dimbank. Katastrofen var ett faktum. Alla fyra piloterna hade omkommit omedelbart.
– Dag kom in kritvit i ansiktet. De fyra var hans nära vänner. Och han själv skulle varit en av piloterna. Nu hade någon annan tagit hans plats…
Dag hade haft änglavakt den där dagen det lyste för paret första gången. Och han kom att kalla Berith för sin änglavakt hela livet. Tiden efter olyckan läste Dag till ingenjör på Hermods och blev planeringsingenjör så småningom. En anställning som provflygare i Linköping förde familjen till sin nya boplats och där föddes också parets tre barn.
Bröllop blev det på pingstafton, våren var sen och dagen kylig.
– Men vid festen efter bröllopet var det som ett under hände i naturen. Det blev plötsligt nära 25 grader varmt och blommorna slog ut, berättar Berith med glittrande ögon.
– När vi kom ut från fotografen satt det små barn på trappan och tittade upp mot oss och sa ”Titta Törnrosa med sin prins!”
Och visst var de ett vackert brudpar, Berith och Dag. Hon i lång klänning med en slöja som hon bevarat i alla år. Numera är den omsydd till dopklänning och har både de tre barnens namn broderade liksom de fyra barnbarnens och nu står kanske första barnbarnsbarnets namn på tur… Allt skapat av Beriths hand.
– Vi fick ett långt och underbart liv tillsammans. Bilden på mig i klänningen bar Dag med sig i fickan i alla år. ”Min skyddsängel” sa han. Om olyckan som tog kamraternas liv yttrade han dock aldrig ett ord. Det var ett för svårt minne.
– Hade vi någon gång delade meningar löste Dag upp stämningen med att sätta sig vid orgeln i vardagsrummet och spela ”Den flickan ska bära mitt efternamn”. De sista åren blev Dag sjuk i Parkinson och Berith vårdade honom hemma.
– Jag vek inte från hans sida en sekund!

Höstens film-afton genom-förd
Kamratförening bjöd in till höstens filmafton. 10 stycken av våra medlemmar hörsammade kallelsen och samlades i klubbrummetden 26 oktober för att se på  filmen "Landa där ni kan" som beskriver vad som hände när 8 st B18 var tvungna att nödlanda i Härnösandsområdet då de mötte dåligt snöoväderpå vägen till vinterövning på Kalixfors söder om Kiruna. 7 av B18 planen lyckades landa även om de flesta blev demolerade vid landningen på sjöar, hav och i övrig terräng. Ett av B18 hördes aldrig av och har än idag inte hittats. 
Filmen "Vinterövning Orsa" avslutade filmafton. Filmen beskrev när F14 med flygdivision upprättade en flygbas på Orsasjön 1949. Filmen visar verkligen att även Flygvapnet tidigt var fältmässiga och har så över tiden förblivit med nyttjande av vägbaser ute i vårt avlånga land. Från en snötäckt sjö plogades det fram två korsande banor. Underhåll och övningar som bombfällning skedde sen från denna tillfälliga upprättade bas på sjöisen utanför Orsa. 
Kvällen avslutades med trevliga diskussioner och gemenskap under intagande av en landgång. Jag passade också på att fråga de närvarande vilka aktiviteter som man vill ha i framtiden. En hel del goda förslag dök upp som styrelsen får bearbeta.
Jag vill rikta ett tack till Jan Hjelm för att ha grävt fram filmerna och till Bengt Åke Andersson för att ordna den efterföljande måltiden. 
Vi ses den 23 november kl 1800 i klubbrummet då Carl Olof Edman skall berätta om "Med J29 i Kongo".
/Ordf.

Kamratföreningen öppen för samarbete med Mickedala mässförening och mässällskap.

Kamratföreningens medlemmar har fått en inbjudan av Mickedala mässförenings ordförande Jörgen Sävmark om att delta i deras arrangemang.

Mässällskapet tillsammans med förbanden avser att återta förlorad mark inom mässverksamheten.

Just nu pågår en ombyggnad av övervåningen på Konvaljmässen till att bli en PUB som Mickedala mässällskap kommer att driva.
Kamratföreningesn medlemmar är välkomna att söka medlemsskap i mässällskapet(kostar 200:-/år) men är även välkomna även om man inte är medlem på deras olika arrangemang.

I närtid, onsdag den 11 oktober från kl 1700, ordnas det en pubkväll med musikqiuz.
Mässällskapet ordnar även en traditionell gåsmiddag den 18 november.
Lillejul enligt gammal tradition ordnas den 19 december.
Kamratföreningens medlemmar kan även följa med på den årliga bussresa till Bordershop som mässällskapet arrangerar.

Tag del av mässsällskapets arrangemang på deras Facebooksida - sök på Mickedala mässällskap så kommer ni till Facebooksidan.
Kamratföreningen kommer även att lägga ut mässällskapets arrangemang här på vår hemsida.
Då byggnaden ligger på skyddsområde gäller att man anmäler sig och söker om inpassering. Se sällskapets Facebooksida 
/Ordf.

Nordiskt kamratförenings-möte i Halmstad i juni 2017

Den 12 maj så deltog jag i  det sista stora planeringsmötet inför träffen med de Nordiska kamratföreningarn den 14-19 juni 2017  i Halmstad.

Ca 225 representanter från kamratföreningar i Sverige, Norge, Finland och Danmark träffas på Lv 6 mellan den 14-19 juni.

Det finns ett omfattande program för deltagarna.

Onsdag den 14 juni är ankomstdag med incheckning och inkvartering på programmet.

De 15 juni så genomförs kransnedläggning vid veteranstenen i Norre Katts park följt av en marsch till torget där borgmästaren i Halmstad tar emot. Under eftermiddagen visar Lv 6 upp sig med materielutställning, föredrag om luftvärn och besök på garnisionsmuseét.

Fredagen den 16 juni så delas deltagarna upp. Hälften åker ned till hamnen och får en genomgång av korvetten Sundsvall som lägger till ute i Halmstads hamn. Den andra hälften sätter sig i bussar för transport till Ängelholm ocg flygmuseét där. Efter lunch så skiftar man täter.

Lördagen den 16 juni är FMTS dag att visa upp sig på. Hkp 14, flygledarsimulatorn, Materieldemonstration av stridsfordon, flygteknisk utbildning inkl JAS 39, ledningssystem, kraftförsörjning och en genomgång av 1. tekniska bataljonen samt besök på R3 (räddning, röjning och repartion) får deltagarna ta del av. Lite flyguppvisning blir det med en del äldre propellerflygplan.

På lördagskvällen avhålls högtidsmiddag i Lv 6 matsal för deltagarna.

Söndag den 19 juni är tid för återlämning av materiel, städning och hemtransport.
/Ordf.

Minnesceremoni på Kullaberg med anledning av flygolyckan 1956

Den 4 mars 1956 flög fyra Vampireplan från Halmstad i dimma rakt in i Kullaberg. Alla piloterna omkom, däribland divisionschefen Sigurd Ahlqvist.

Idag 61 år senare samlades anhöriga, flygkamrater och andra inblandade i räddningsarbetet vid flygkraschen en liten bit från själva nedslagsplasen för att högtidhålla minnet av dessa fyra piloter Kn Nils Ahlqvist, Fänrik Ulf Armtoft, Fältf 2 gr Tage Gusatfsson och Fältf 2 gr Karl-Axel Persson.

Ett 40-tal anhöriga hade mött upp. Bland deltagarna syntes general Bert Stenfelt som mött upp till minnesstunden. Även lokalpressen från nst/hd fanns på plats. Ceremonin inleddes med att Per Sjögren från Kullabergshembyggdsförening hälsade alla välkomna. Därefter spelade våra två musiker två psalmer. Ordförande i Flottiljområdets kamrat och veteran förening höll sen ett kort minnestal över händelsen. Efter en tyst minut och ett tapto så avslutades själva ceremonin med att 2 JAS flygplan från F17 gjorde en överflygning och hedrade sina förolyckade flygkamrater. Denna avslutning var mycket uppskattad av de närvarande anhöriga. Ordföranden riktade ett varmt tack till C F 17 för hans välvilja att stödja denna minnesstund med en överflygning.
För de som orkade och ville vidtog sen en promenad till själva nedslagsplatsen. Övriga tog sig till Kullens fyr där hembygdsföreningen bjöd på kaffe och en titt inne i fyren där det hängde ett antal tavlor som påminnde om flygolyckan.
/Ordf.